Glas är mycket gammalt. Glas kan uppstå
naturligt genom förglasning av sand - så sker ibland vid
blixtnedslag. Genom upphettningar av bl. a. fornborgsmurar har
förglasning av sand förekommit - oklart dock om det haft praktisk
funktion.
Omkring 8.000 f. Kr. lyckades man i Mesopotamien skapa
förglasade ytor på lerkärl som därigenom fungerade som en sorts
glasyr. Från omkring 6000 f. kr. stammar de äldsta föremålen i rent
glas.
Under antiken göts antingen glaset - eller så när man
tillverkade flaskor lindades glastråd runt en lerkärna, som
därefter knackades bort. Först ca 50 f. kr upptäcktes
glasblåsningen. Romarna var de första som lärde sig att slipa,
glas. Romarna startade en rad hyttor i det erövrade Gallien,
Spanien, och efter romerska rikets fall kom glasblåsare att dröja
sig kvar i dessa områden, även om det tekniska kunnandet
minskade.
I stället kom Syrien att bli det område där glaskonsten under
tidig medeltid kom att utvecklas till sin högsta konst. Dock kom
Venedig tidigt att bli en central plats för glastillverkning -
kunnande inhämtades från Östra medelhavsområdet, och många
glasblåsare flydde troligen hit från Konstantinopel i samband med
dess många plundringar under medeltiden. Man kom redan under
1500-talet att kunna framställa en glasmassa som i renhet inte
kunde överträffas i övriga europa på många hundra år. Man
utvecklade också milleifioriglaset, flülelglaset och tråd- eller
nätglaset.
Källa: Wikipedia- den fria
encyklopedin
